NÄR VAPNEN BLIR VIKTIGARE ÄN MÄNNISKORS VÄLFÄRD

Av Jaime Gómez Alcaraz - Internationell analytiker.

Med bara några få procent av världens militära budget skulle vi drastiskt kunna minska den globala svälten. Det handlar inte om brist på resurser utan om vilken värld som anses värd att finansiera, skriver Jaime Gómez Alcaraz.

Språk/Idioma:  

Det finns siffror som borde skämmas över att existera. SIPRI:s senaste rapport berättar att världen under 2025 lade nästan 2 900 miljarder dollar på militär upprustning. Det är så mycket pengar att de förlorar sin mänskliga betydelse. Tre miljarder svenska kronor i timmen. Varje timme! Medan barn som ännu inte lärt sig skriva sina namn somnar hungriga i Sudan, Gaza, Jemen eller delar av Latinamerika, fortsätter fabrikerna att producera missiler med samma disciplin som bagerier bakar bröd på morgonen.

Det märkliga är inte längre att världen rustar sig. Det märkliga är hur normaliserat det har blivit. Vapnen presenteras nästan som en naturkraft, som om historien vore dömd att upprepa sina katastrofer och som om diplomati vore en gammal romantisk idé från en annan tid. Men inget av detta är naturligt. Bakom varje ny stridsvagn, varje nytt luftvärnssystem och varje kärnvapenmodernisering finns politiska beslut. Prioriteringar. Budgetar som kunde ha skrivits annorlunda.

Säkerhet blir en industri

Det talas ofta om säkerhet, men sällan om vem som tjänar på rädslan. Den globala vapenhandeln fungerar inte bara som ett svar på konflikter. Den lever också av dem. Krig och geopolitisk oro skapar marknader, och marknader skapar incitament. I det kretsloppet förvandlas mänsklig osäkerhet till ekonomisk tillväxt för den militära industrin.

USA fortsätter dominera världens militära utgifter. Kina moderniserar sina styrkor i snabb takt. Europa rustar upp med en intensitet som inte setts sedan kalla krigets slut. NATO:s nya mål om fem procent av BNP till försvarsrelaterade utgifter visar hur djupt militariseringen nu tränger in även i civila sektorer. Gränserna mellan social infrastruktur och militär logik börjar bli suddiga. Vägar, energisystem, cybersäkerhet och industripolitik omformas gradvis under säkerhetens språk.

Problemet är inte att stater har rätt att skydda sina befolkningar. Problemet uppstår när själva idén om trygghet reduceras till militär kapacitet. Ett samhälle där människor har tillgång till sjukvård, utbildning, bostad och mat är också ett säkrare samhälle. Ändå behandlas dessa investeringar ofta som kostnader, medan vapensystem betraktas som strategiska tillgångar.

Kontrasten blir brutal när man jämför siffrorna. FN:s livsmedelsprogram saknar delar av finansieringen för att hjälpa hundratals miljoner människor som hotas av hunger. Samtidigt skulle mindre än några få procent av världens militära budget räcka för att drastiskt minska den globala svälten. Det handlar alltså inte om brist på resurser. Det handlar om politisk vilja och om vilken sorts värld som anses värd att finansiera.

Freden som förlorar mark

Vapen skapar dessutom sina egna politiska ekosystem. När enorma summor investeras i försvarsindustrin uppstår starka ekonomiska och geopolitiska beroenden. Arbetsmarknader, exportstrategier och internationella allianser börjar knytas till fortsatt militarisering. På så sätt blir fred ibland ekonomiskt obekväm.

Det påverkar också folkrätten. Den internationella rättsordningen bygger ytterst på principen att konflikter ska lösas genom förhandlingar, diplomati och respekt för staters suveränitet. Men när allt fler aktörer investerar i militär kapacitet som främsta verktyg för geopolitisk påverkan försvagas samtidigt utrymmet för kompromiss. Språket hårdnar. Misstron växer. Vapnen blir inte bara ett resultat av konflikter utan också en struktur som gör konflikter mer sannolika.

I många delar av världen märks redan konsekvenserna. Länder med djupa sociala problem pressas att öka sina försvarsbudgetar för att inte framstå som strategiskt sårbara. Samtidigt skjuts investeringar i välfärd, klimatåtgärder och fattigdomsbekämpning på framtiden. Man säger att det är realism. Men realism för vem? För vapentillverkarna är det utan tvekan en mycket lönsam realism.

Det finns något djupt sorgligt i att mänskligheten, med all sin tekniska briljans, fortfarande är bättre på att utveckla sätt att döda än sätt att leva tillsammans. Ändå är det viktigt att säga detta utan cynism. Historien är inte förutbestämd. Diplomati är inte naivitet. Nedrustning är inte svaghet. Tvärtom kräver fred ofta större politiskt mod än krig.

Och kanske börjar allt där: i viljan att åter göra människoliv mer värdefulla än marknaden för rädsla. 

Publicerad i Syre: 

https://tidningensyre.se/2026/26-maj-2026/nar-vapnen-blir-viktigare-an-manniskors-valfard/