VALETS SKENBARA VÄNDNING I UNGERN OCH DESS BEGRÄNSNINGAR

Av Jaime Gómez Alcaraz - Internationell analytiker

Språk/Idioma:  

Det senaste valet i Ungern har av många tolkats som ett avgörande brott med den auktoritära kurs som under lång tid präglat Viktor Orbáns styre. Att en politisk figur med tydliga illiberala och nationalistiska drag förlorar makten kan i sig betraktas som en normativt betydelsefull händelse. Orbáns projekt har systematiskt underminerat rättsstatens principer, begränsat mediefriheten och skapat en klientelistisk struktur där statliga resurser knutits till politisk lojalitet. I detta avseende är valresultatet inte trivialt. Det markerar ett möjligt brott i en politisk kontinuitet som även haft stöd från globala extrema högerkrafter, däribland Donald Trump.

Samtidigt vore det förhastat att tolka detta som en djup ideologisk förändring. Den nye makthavaren, Péter Magyar, har visserligen positionerat sig som reformist, särskilt i frågor som rör korruption och institutionernas funktion. Förslag om att stärka domstolarnas oberoende, ansluta sig till europeiska åklagarsamarbeten och begränsa politiska privilegier pekar mot en vilja att återställa vissa grundläggande delar av rättsstaten. Dessa initiativ ligger i linje med centrala normer inom Europeiska unionen, särskilt när det gäller transparens och ansvarsskyldighet.

Men denna reformagenda går hand i hand med en tydlig ideologisk kontinuitet på andra områden. Särskilt tydlig är den restriktiva synen på migration. Péter Magyar förespråkar en politik som i praktiken fortsätter tidigare exkluderande åtgärder, som att behålla gränsstängsel och säga nej till gemensamma europeiska asylsystem. Ur ett folkrättsligt perspektiv väcker detta frågor om staters skyldighet att garantera rätten till asyl och skydd för människor på flykt, enligt internationella konventioner. Att tona ned dessa åtaganden med hänvisning till nationell suveränitet är inte nytt, men att denna linje fortsätter under en ny politisk ledning bör tas på allvar.

Det är även betydelsefullt att notera kontinuiteten i utrikespolitiska positioner, exempelvis motståndet mot militärt stöd till Ukraina och skepsis mot en snabb europeisk integration av landet. Detta kan förstås som ett uttryck för en pragmatisk nationalism, där geopolitisk balans och ekonomiska intressen prioriteras över normativa åtaganden.

Det är nödvändigt att problematisera den narrativa ramen kring valet. Föreställningen om en “demokratisk seger” riskerar att osynliggöra de strukturella maktförhållanden som förblir intakta. Den ekonomiska ojämlikheten, både inom landet och i relation till Europas kärna, fortsätter att forma politiska prioriteringar. Att återknyta närmare band till EU kan förbättra institutionell stabilitet, men det innebär inte nödvändigtvis en omfördelning av makt eller resurser i någon mer radikal mening.

Det finns alltså skäl till viss optimism, men också till försiktighet i analysen. Att en auktoritär ledare förlorar makten betyder inte att de politiska och ideologiska strukturer som bar upp hans styre försvinner. Snarare har de omformats och delvis blivit en del av den nya politiska ordningen. I det ljuset kvarstår en central slutsats: högern styr fortfarande Ungern, om än i en form som bättre passar in i europeiska institutionella ramar. Och med tanke på hur Europeiska unionen har hanterat frågor som Venezuela och kidnappning av Nicolás Maduro, liksom folkmordet i Gaza och USA:s och Israels militära aggression mot Iran, framstår detta inte som goda nyheter.